Fraser Island
Hej allesammans! Då var det återigen dags att fylla det tomrum av undran, som ni, våra kära bloggläsare, förhoppningsvis har.
Senaste gången ni läste något här hade vi varit i staden Noosa. Den lämnade hela trion tillsammans, plus smålandstöserna, en förmiddag med en röd greyhoundbuss (Greyhound är det bolag vi ständigt förflyttar oss med längs med kusten) och efter några timmar på motorvägen rullade vi in i det lilla samhället Rainbow Beach som helt sonika fått sitt namn från den strand innehavande klippor som skiftar i olika nyanser av rött.
Vi checkade in på boendet som låg precis vid bussens hållplats. Skönt att behöva slippa gå långt med all packning.
Ganska omgående hade vi en genomgång för det huvudsakliga syftet till varför vi just befann oss på det här stället.
Vi skulle nämligen åka ut till Fraser Island morgonen därpå i en grupp med fyra stycken fyrhjulsdrivna jeepar. Ön är ett naturskyddat område och också världens största sandö. På genomgången fick vi bli alla de regler som ön har, och måste ha, för att kunna skydda dess vackra natur.
Kvällen bestod mest utav mental uppladdning inför morgondagens äventyr, vars startskott brann av kl. 9 på morgonen.
Simon tog snabbt på sig första chaufförsrollen i vår bil som innehöll oss tre i framsätena, en britt som tillbringat mycket tid på snabbmatskedjor, men som ofta bjöd på sig själv, med olika leveranser på komiken (ni förstår precis personlighetstypen), en trevlig brittiska och i kofferten placerades tre tyska tjejer. Ordningen var precis som den skulle när vi körde ner från färjans ramp och ut på den kritvita stranden.
Efter blotta två minuter fick vi dock stanna då bil nummer 4 i vår karavan hade kört in i ett träd. Tyskor...
Samtliga förare i bil nummer 4 presterade oförskämt dåligt under hela vistelsen här och vi fick ofta vänta in denna grupp. Det blev däremot till en ganska rolig grej bland oss andra bilar och pikarna förekom allt oftare över de walkie-talkies varje bil innehade.
Efter ett däckbyte var vi återigen good to go och vi dånade längs med de briserande vågorna på stranden, i solljuset och med fantastisk självvald musik i högtalarna. Livet.
Vi gjorde iordning ett läger alldeles bakom en sandbank intill havet, där vi tillbringade våra två övernattningar på ön. Tråkigt värre var det förbjudet att bada i plurret då risken att dras ut till havs av strömmarna var stor och risken att bli uppkäkad av en haj nästan lika stor. Tro mig på mitt ord när jag säger det. Våran sköne gruppledare Brandon visade en bild från en dag då han själv var ute och surfade och då mötte döden i vitögat. Kan säga som så att det förträngde alla tankar om ett möjligt kvällsdopp.
Under tiden på ön besökte vi Lake Mckenzie som är en sjö med väldigt vitaminrikt vatten och sand som sades göra tänderna vitare om man gnodde in dem. Vi alla tre testade detta och funderade samtidigt om vi var lättlurade idioter.
Öns förmodligen mest kända sevärdhet, skeppsvraket Maheno, var också ett stop längs med den östra sidan av ön som vi färdades längs med. På sin tid var det världens lyxigaste fartyg och Titanic tog mycket inspiration från det. Dessvärre förliste fartyget i en storm och begravdes i sanden på ön. Under andra världskriget, när japanen blev ett större hot, var det även ett övningsmål för australiensiska bombplan. En bomb träffade fören, som blev till skrot, annars klarade sig fartyget från direkta träffar.
Piloterna måste ha förstått fartygets värde och framtid som sevärdhet. Annars var det nog en del kickar i baken efter dessa övningar.
De två kvällarna vi spenderade här ute bedrevs med god gemensam middag, förtärande av procenthaltiga drycker, gott tugg och ett ständigt vakande efter de dingos som strävade vilt på ön. Härliga timmar.
Nätterna blev en deja vu på vår Nya Zeeland tid då det slaggades i tält.
Efter vår behagliga tid ute på ön sades det adjö till smålänningarna då våra inbokade scheman inte längre överensstämde och vi tog en nattbuss till nästa prick på kartan.
På den pricken är vi just nu, Airlie Beach, utgångspunkten för alla de seglingar som går ut till de vackra Whitsundaysöarna. Dessvärre blev våran tripp ut dit inställd pga en cyklon som gjort att det regnat och blåst mycket här under den tid vi egentligen skulle varit ute till havs. Någon ombokning av resan kan vi dessvärre inte heller göra då nästkommande aktivitet på schemat inte skulle hinnas med.
Först var vi rejält besvikna, men vädret är inget vi kan styra, så det är bara att ta det med en nypa salt och se fram emot nästa äventyr istället.
Vi kommer igen!
Skrivet av Oscar Grönqvist
